Att föda utan smärtlindring
På sistonde har jag funderat mkt på att föda utan smärtlindring. Nu är det ju så att det är mitt första barn och har ingen inblick i hur ont det egentligen gör. Samtidigt hjälper det ju inte heller att lyssna på andra, alla upplever ju smärta helt olika, och alla förlossningar är unika i sig.
Det är inte så att jag tror att det inte känns, för visst förstår jag att smärtan inte kan jämföras med något annat. Jag kommer säkert tro att jag kommer att dö när det väl är dags! Men ändå, hur mkt jag resonerar om det känns det inte rätt för mig att ta ryggmärgsbedövning eller annan "medicinsk smärtlindring". Jag är mer rädd för smärtlindringen än själva förlossningen...
Att föda barn har ju gjorts i alla tider utan bedövning, så varför skulle jag inte klara av det?! Visst om det händer komplikationer under förlossningen och att dem anser att det är nödvändigt för min och barnets hälsa. Då skulle jag nog med öppna händer ta emot smärtlindringen. Jag menar ju inte att jag vill utsätta barnet för något lidande i onödan, inte för min del heller såklart! Men så länge barnmorskan anser att allt är normalt och ingen är i fara, vill jag nog föda helt naturligt.
Eller helt naturligt är det väl inte, har ju fortfarande hjälp av läkarvården och människor som kan hjälpa mej igenom värkarna. Till allt hör också att jag litar på min barnmorska, jag tror att hon kommer kunna avgöra vad jag klarar av och föreslå hjälp om det behövs.
Det är inte så att jag är rädd för sprutor och sånt i sig, utan för att inte känna! Jag vill inte bedöva ryggen, det känns helt fel och jag skulle nog vara mer rädd för den känslan än att känna "för mkt" under förlossningen.
Jag har hört jättefina förlossningsberättelser från mina vänner som tagit EDA, som har fungerat fin fint för dem. Så det är inte att jag har hört om skräckupplevelser under förlossningar med ryggmärgsbedövningar, snarare tvärtom. Inte heller för att jag är något slags kontrollfreak som måste hålla koll på allt, jag tror att personalen på sjukhuset vet vad som är bäst och gör allt för att hjälpa till. Min vilja att föda utan smärtlindring grundar sig nog helt enkelt i att vi kvinnor är skapta för att föda barn!
Jag tror att om man går in med postiv inställning och tänker att för varje värk är bebisen ett steg närmare, och att smärtan faktiskt är övergående hur långt borta det än känns för tillfället, då tror jag att man kan med bara viljan och envisheten föda.
Men som sagt jag kommer vara helt öppensinnad för "medicinsk smärtlindring" om det anses behövas. MEN så länge allt verkar normalt vill jag inte ha smärtlindring!
Så känner jag iaf för tillfället, jag kanske hinner ändra mej eller bli rädd för att ha ont, men jag tror inte det.
Graviditeten har ju inte blivit alls som jag hade tänkt mej! Illamående och foglossningar. Första månderna bestod ju bara av att spy, och nu när det väl gått över har jag foglossningar jämt o ständigt. Ändå har inget av det avskräckt mej och jag tycker allt är helt underbart:)
Det är inte så att jag tror att det inte känns, för visst förstår jag att smärtan inte kan jämföras med något annat. Jag kommer säkert tro att jag kommer att dö när det väl är dags! Men ändå, hur mkt jag resonerar om det känns det inte rätt för mig att ta ryggmärgsbedövning eller annan "medicinsk smärtlindring". Jag är mer rädd för smärtlindringen än själva förlossningen...
Att föda barn har ju gjorts i alla tider utan bedövning, så varför skulle jag inte klara av det?! Visst om det händer komplikationer under förlossningen och att dem anser att det är nödvändigt för min och barnets hälsa. Då skulle jag nog med öppna händer ta emot smärtlindringen. Jag menar ju inte att jag vill utsätta barnet för något lidande i onödan, inte för min del heller såklart! Men så länge barnmorskan anser att allt är normalt och ingen är i fara, vill jag nog föda helt naturligt.
Eller helt naturligt är det väl inte, har ju fortfarande hjälp av läkarvården och människor som kan hjälpa mej igenom värkarna. Till allt hör också att jag litar på min barnmorska, jag tror att hon kommer kunna avgöra vad jag klarar av och föreslå hjälp om det behövs.
Det är inte så att jag är rädd för sprutor och sånt i sig, utan för att inte känna! Jag vill inte bedöva ryggen, det känns helt fel och jag skulle nog vara mer rädd för den känslan än att känna "för mkt" under förlossningen.
Jag har hört jättefina förlossningsberättelser från mina vänner som tagit EDA, som har fungerat fin fint för dem. Så det är inte att jag har hört om skräckupplevelser under förlossningar med ryggmärgsbedövningar, snarare tvärtom. Inte heller för att jag är något slags kontrollfreak som måste hålla koll på allt, jag tror att personalen på sjukhuset vet vad som är bäst och gör allt för att hjälpa till. Min vilja att föda utan smärtlindring grundar sig nog helt enkelt i att vi kvinnor är skapta för att föda barn!
Jag tror att om man går in med postiv inställning och tänker att för varje värk är bebisen ett steg närmare, och att smärtan faktiskt är övergående hur långt borta det än känns för tillfället, då tror jag att man kan med bara viljan och envisheten föda.
Men som sagt jag kommer vara helt öppensinnad för "medicinsk smärtlindring" om det anses behövas. MEN så länge allt verkar normalt vill jag inte ha smärtlindring!
Så känner jag iaf för tillfället, jag kanske hinner ändra mej eller bli rädd för att ha ont, men jag tror inte det.
Graviditeten har ju inte blivit alls som jag hade tänkt mej! Illamående och foglossningar. Första månderna bestod ju bara av att spy, och nu när det väl gått över har jag foglossningar jämt o ständigt. Ändå har inget av det avskräckt mej och jag tycker allt är helt underbart:)
Kommentarer
Trackback
