förlossningsberättelse
5120g och 56 lång! Snacka om att vi var chockade när vi fick reda på det, hade ju blivit uppskattad till ca 4 kg dygnet innan....
Förlossningen blev lite väl omtumlande.
Till er som vill läsa och inte är allt för känsliga (berättelsen är inte till för att skrämma upp någon, utan är helt mina egna upplevelser och känslor, ingens förlossning är den andres lik!):
Jag var på kontroll uppe på förlossningen lördagmorgon, då gjordes också en hinnsvepning. Jag var då öppen 3 cm och livmodertappen utplånad och helt mogen. Värkarna började direkt efteråt med ca 10 min mellanrum hela dagen men gjorde inte så speciellt ont. framåt lördag kväll började värkarna kännas ganska rejält och komma allt tätare. Vid ett på natten var värkarna så pass att jag behövde andas igenom dem och med 5 minuter emellan. Förlossningen tyckte då att jag kunde komma upp eftersom de hade det jättelugnt:D Väl uppe på förlossningen blev jag väl omhändertagen, enda patient den natten:P Blev undersökt och det konstaterades att INGENTING hänt! Jaha pinvärkar även denna förlossning....
Jag fick sedan bada, vilket var helt underbart! Låg och njöt i värmen i flera timmar...
Klockan 4 var värkarna så pass onda att jag fick börja andas lustgas...hade då bara öppnat mig en endaste centimeter till....kände just då att jag bara ville ge upp, varför kunde inte jag med få en enkel och snabb förlossning...jag var ju trots allt omföderska!
Eftersom bebisen hade uppskattats till ca 4 kg och att jag hoppades på att allt skulle gå fort tackade jag nej till övrig smärtlindring, jag klarade mig bra med bara lustgas under Wilmas förlossning.
Det hände inte mkt på ett par timmar mer än att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Kl 9 var jag öppen 6 cm och då beslutade dem att ta hål på hinnorna så värkarna fick lite mer effekt.
Väl gjort kände jag direkt att värkarna blev mer intensiva, men jag kände också en annan slags smärta som jag inte upplevt under Wilmas förlossning.
Bm sa att det bara var jag som hade glömt bort hur pass det verkligen kändes. Vid det här laget hade inte lustgasen någon effekt alls för mig utan jag valde att strunta i den och istället koncentrera mig på andningen.
9:30 började jag få krystvärkar, blev undersökt och det konstaterades att jag fick krysta.
Vid min första förlossning upplevde jag krystvärkarna som sköna, man kände att bebisen var på väg ut...den här gången var det helt stumt!
Just då fick jag panik, efter att ett par krystvärkar gått och jag fortfarande inte kände att bebisen rörde sig neråt.
Det gjorde så ont och jag sa (troligen skrek) att det här går inte:P De skulle då lägga en bäckenbottenbedövning på mig...
Just vid det tillfället såg min sambo på mig hur pass ont jag hade, och så ramlade han ihop! (under wilmas förlossning var jag knäpptyst och lät kroppen få jobba själv, han blev nog chockad över hur jag uttryckte smärtan. Förra gången upplevde han bara förlossningen som intressant, nu var den bara jobbig för honom med)
När han svimmade kom det typ in 6-7 stycken till på rummet och det blev kaos. i vilket fall som helst fick de liv i honom och han han lagom vakna till när bebisen kom ut:D ingen bedövning hann läggas...9:45 föddes han:D
Alla var nog lika chockade när han vägdes och mättes....inte konstigt att jag hade ont! Trots hans storlek slutade allting väl iaf, och han är frisk och välmående!
Fick en liten bristning ytligt, men ingenting jag märker av direkt:D Detta av den anledningen att jag hade en helt lysande barnmorskestudent som guidade mig genom krystvärkarna och höll emot så att kroppen hann töja i sin takt....hon var verkligen guld värd genom hela förlossningen!
Är så lycklig att allt slutade väl, för nu i efterhand tänkter jag bara på hur det hade kunnat sluta! Efter Wilmas förlossning sa jag att jag kunde göra om det om en vecka, den här gången säger jag ALDRIG MER! Om vi ska ha flera barn i framtiden ska jag gå i samtal för min förlossningsrädsla och få det beviljat med igångsättning redan i vecka 38 eller planerat snitt...för jag föder inte en sånn här stor bebis igen naturligt.
Vissa säger att man inte känner någon skillnad på hur stort barnet är, men det gjorde jag iaf...men det värsta var att personalen har nonchalerat mig hela tiden när jag sagt att det är mkt bebis i magen! -Nej,det är kissblåsan som gör ont, du har bara glömt hur det är att vara höggravid. -Nej, det ska kännas så. Det är bara du som glömt bort hur pass ont det gör att föda barn.....Just nu är mitt förtroende i botten.
Det är tur att man får en sån underbar liten bebis efter allt jobb. ♥ Han är helt gudomlig! Och Wilmaskrutt är så duktig och "hjälper till" med allt...hämtar napp och klappar bebis när han gråter. Lite väl hårdhänt emellanåt men hon menar ju bara väl ♥
Nu när vi alla hemma och mår bra, sambon är lite öm i huvudet bara efter smällen i elementet:P
Än sålänge heter han bara lillebror:D
Förlossningen blev lite väl omtumlande.
Till er som vill läsa och inte är allt för känsliga (berättelsen är inte till för att skrämma upp någon, utan är helt mina egna upplevelser och känslor, ingens förlossning är den andres lik!):
Jag var på kontroll uppe på förlossningen lördagmorgon, då gjordes också en hinnsvepning. Jag var då öppen 3 cm och livmodertappen utplånad och helt mogen. Värkarna började direkt efteråt med ca 10 min mellanrum hela dagen men gjorde inte så speciellt ont. framåt lördag kväll började värkarna kännas ganska rejält och komma allt tätare. Vid ett på natten var värkarna så pass att jag behövde andas igenom dem och med 5 minuter emellan. Förlossningen tyckte då att jag kunde komma upp eftersom de hade det jättelugnt:D Väl uppe på förlossningen blev jag väl omhändertagen, enda patient den natten:P Blev undersökt och det konstaterades att INGENTING hänt! Jaha pinvärkar även denna förlossning....
Jag fick sedan bada, vilket var helt underbart! Låg och njöt i värmen i flera timmar...
Klockan 4 var värkarna så pass onda att jag fick börja andas lustgas...hade då bara öppnat mig en endaste centimeter till....kände just då att jag bara ville ge upp, varför kunde inte jag med få en enkel och snabb förlossning...jag var ju trots allt omföderska!
Eftersom bebisen hade uppskattats till ca 4 kg och att jag hoppades på att allt skulle gå fort tackade jag nej till övrig smärtlindring, jag klarade mig bra med bara lustgas under Wilmas förlossning.
Det hände inte mkt på ett par timmar mer än att värkarna blev jobbigare och jobbigare. Kl 9 var jag öppen 6 cm och då beslutade dem att ta hål på hinnorna så värkarna fick lite mer effekt.
Väl gjort kände jag direkt att värkarna blev mer intensiva, men jag kände också en annan slags smärta som jag inte upplevt under Wilmas förlossning.
Bm sa att det bara var jag som hade glömt bort hur pass det verkligen kändes. Vid det här laget hade inte lustgasen någon effekt alls för mig utan jag valde att strunta i den och istället koncentrera mig på andningen.
9:30 började jag få krystvärkar, blev undersökt och det konstaterades att jag fick krysta.
Vid min första förlossning upplevde jag krystvärkarna som sköna, man kände att bebisen var på väg ut...den här gången var det helt stumt!
Just då fick jag panik, efter att ett par krystvärkar gått och jag fortfarande inte kände att bebisen rörde sig neråt.
Det gjorde så ont och jag sa (troligen skrek) att det här går inte:P De skulle då lägga en bäckenbottenbedövning på mig...
Just vid det tillfället såg min sambo på mig hur pass ont jag hade, och så ramlade han ihop! (under wilmas förlossning var jag knäpptyst och lät kroppen få jobba själv, han blev nog chockad över hur jag uttryckte smärtan. Förra gången upplevde han bara förlossningen som intressant, nu var den bara jobbig för honom med)
När han svimmade kom det typ in 6-7 stycken till på rummet och det blev kaos. i vilket fall som helst fick de liv i honom och han han lagom vakna till när bebisen kom ut:D ingen bedövning hann läggas...9:45 föddes han:D
Alla var nog lika chockade när han vägdes och mättes....inte konstigt att jag hade ont! Trots hans storlek slutade allting väl iaf, och han är frisk och välmående!
Fick en liten bristning ytligt, men ingenting jag märker av direkt:D Detta av den anledningen att jag hade en helt lysande barnmorskestudent som guidade mig genom krystvärkarna och höll emot så att kroppen hann töja i sin takt....hon var verkligen guld värd genom hela förlossningen!
Är så lycklig att allt slutade väl, för nu i efterhand tänkter jag bara på hur det hade kunnat sluta! Efter Wilmas förlossning sa jag att jag kunde göra om det om en vecka, den här gången säger jag ALDRIG MER! Om vi ska ha flera barn i framtiden ska jag gå i samtal för min förlossningsrädsla och få det beviljat med igångsättning redan i vecka 38 eller planerat snitt...för jag föder inte en sånn här stor bebis igen naturligt.
Vissa säger att man inte känner någon skillnad på hur stort barnet är, men det gjorde jag iaf...men det värsta var att personalen har nonchalerat mig hela tiden när jag sagt att det är mkt bebis i magen! -Nej,det är kissblåsan som gör ont, du har bara glömt hur det är att vara höggravid. -Nej, det ska kännas så. Det är bara du som glömt bort hur pass ont det gör att föda barn.....Just nu är mitt förtroende i botten.
Det är tur att man får en sån underbar liten bebis efter allt jobb. ♥ Han är helt gudomlig! Och Wilmaskrutt är så duktig och "hjälper till" med allt...hämtar napp och klappar bebis när han gråter. Lite väl hårdhänt emellanåt men hon menar ju bara väl ♥
Nu när vi alla hemma och mår bra, sambon är lite öm i huvudet bara efter smällen i elementet:P
Än sålänge heter han bara lillebror:D
Kommentarer
Postat av: EMELIE
Ett super stort GRATTIS!!! Så himla kul att vi nu kommer att va hemma samtidigt med varsinn liten kille, å så lilla Wilma såklart =) Vill ses så fort du orkar och har landat i allt! Nu har du ätligen din lilla plutt, efter en din långa och jobbiga graviditet! Hur känns det med foglossningarna nu? Massa Kramar
Postat av: Alexandra
Tack Emelie:D Jodå ska bara komma in i lite rutiner och så, sen är jag redo för allt vad våren och sommaren har att erbjuda:D
tyvärr är foglossningen värre än nånsin! Det är alla hormoner som spökar när man börjar amma. Så kommer inte upp ur sängen innan värktabletterna har börjat fungera på morgonen...likaså har jag en del jobbiga eftervärkar, känns ju lite mer när man är omföderska! Men allt det ska väl släppa de närmsta veckorna.
Men allt det onda gör ju ingenting, man går ju på lyckorus här hemma iaf:P
Kramar till er med!
Trackback
