spyfrugan

Haha känner nu när frukosten kommit ner i magen att jag kanske tog i lite väl hårt förut!
Inte med om hur jag mår, utan om hur jag hoppar på andra människor!
det är ju inte deras fel att jag mår som jag gör...
men ibland känner jag mig bara....bitter?!
Bitter över att de man själv ställer upp på inte finns där när man behöver dem.
Eller?!
Det är inte heller rätt uttryckt!
Att de inte förstår att man behöver hjälp, utan att jag ber om det.
Jag vet att det är mkt begärt att andra ska kunna läsa mina känslor och förstå att jag behöver hjälp, men samtidigt är jag så trött på att alltid vara den som behöver hjälp.

Kan du ge mig ett glas vatten?
Kan du lyfta upp wilma på skötbädden?
Har du lust att hjälpa mig plocka upp leksaken från golvet?

Nej, man blir så trött på att hela tiden känna sig handikappad och hela tiden be om hjälp.
Jag vill att folk ska förstå utan att jag säger något, men det är ju på tok för mkt begärt.
Framför allt av sånna som själva aldrig har haft ont i sitt hela liv...
Det är för svårt att förstå att man kan ha så ont att det känns som man ska svimma om man reser sig upp, eller att det svartnar för ögonen när man ska vända sig i sängen.

Själva problemet är att jag är för stolt och självständig för att be om hjälp. Jag vill inte känna mig liten och värdelös.
Därför....ber jag inte om hjälp, utan gör det själv om ingen annan gör det.

Är sååååå trött på att säga tack för hjälpen!

Så förlåt till er som känner er träffade av mitt förra inlägg, jag vet att ni menar väl.